Text

Utdrag ur publicerade reportage och artiklar


Rob och hans mor bröt när han kom ut

(Dagens Nyheter, 2020)
Foto: Peter Löfström

Nyårsaftons kväll 2013. Hanna, som nyss har börjat kalla sig Robert, eller Rob, är på väg till nyårsfest men sätter sig först vid skrivbordet och formulerar ett brev till sina föräldrar. Om funderingar och vånda. Om ett beslut som har tagit form. Rob låter brevet ligga framme på skrivbordet. Det slutar: Jag är en kille nu. / Rob.

I dag beskriver han de tidiga tonåren som kaos:

– Utöver stress och tonårsångest hade jag problem med kroppsbilden. Jag hatade att jag började få former. Dysforin manifesterades som ätstörning, jag åt ingenting och mådde allmänt dåligt. Klippte håret kort, klädde mig i lösa kläder som gömde mig. Samtidigt började jag läsa om transsexualism, att det faktiskt går att bli en annan person, den du vill vara.

Länge var skolkompisen Linn den enda som Rob pratade med om sina känslor. De blev alltmer tajta. Oskiljaktiga. Robs mamma Margaretha kände sig mer och mer utestängd.

– Det var de två och inga andra. Till sist hade jag ingen kontakt längre med Rob. Jag såg att han mådde dåligt men kunde inte nå fram till honom. Han svarade inte på mina frågor.

Problematiken kring könsdysfori var ny och främmande för Margaretha. I en skoluppsats läste hon om Robs tankar kring att vara transgender, ett ord som hon måste googla för att förstå.

Gemensamt besökte de BUP och träffade psykiatrer och psykologer. En könsutredning inleddes.

– Rob var från början tydlig med att han skulle byta kön. Jag ville försäkra mig om att det verkligen var detta han ville, med hundrafemtio procents visshet, sade jag. Men ungefär samtidigt slutade Rob helt att prata med mig. Han sade ingenting längre. (…)

Het debatt när Greta Thunberg talar i Paris

Tidningen Syre, 2019
Greta Thunberg Paris
Foto: Peter Löfström

“Mötesplats för skiftande synpunkter på klimatet” är rubriken för debatten i nationalförsamlingen – en välvald överskrift med tanke på den polemik som har föregått Greta Thunbergs Parisbesök. För sedan det blev officiellt att hon skulle medverka i en debatt i nationalförsamlingen har franska politiker, främst från yttersta högern, angripit henne aggressivt. Förre europaparlamentarikern och viceordföranden i Nationella fronten (numera Nationell Samling), Florian Philippot, har på Twitter kallat Thunberg för “den heliga Greta”, som profeterar om undergången. Även politiker från partier närmare den politiska mitten har ifrågasatt hennes trovärdighet i liknande ordval. Guillaume Larrivé från höger/center-partiet Republikanerna uppmanade tidigt de deputerade att bojkotta klimatdebatten i nationalförsamlingen: “Vi har inget behov av någon apokalyptisk guru, men däremot vetenskapliga framsteg och politiskt mod.” Polemiken fick snabbt den redan uppmärksammade debatten och Greta Thunbergs Parisbesök att hamna än mer i fokus för de franska mediernas intresse.

Klimatdebatten äger rum i konferenssalen “Victor Hugo”, ett betydligt mindre ståtligt rum än den överdådiga plenisalen i Palais Bourbon, den traditionstyngda arenan för nationalförsamlingens ordinarie sammankomster. Redan en timme innan dörrarna öppnas trängs journalister, fotografer och poliser i hettan på trottoaren utanför. På andra sidan gatan samlas alltfler nyfikna för att få en skymt av den svenska klimataktivisten. Säkerhetskontrollen är omfattande och köerna blir långa innan de ackrediterade besökarna slutligen släpps in. På pressläktaren blir det snart fullsatt bland sittplatserna. (—)

Enastående medmänniskor

(Krönika för Skånetrafiken i Metro, 2005)

Potatis-tanten steg på i Arlöv på fredag- eller lördagkvällarna och åkte in till Värnhemstorget i centrala Malmö. Ibland kunde man ha henne med på bussen tillbaka strax efter midnatt igen. Hon bar samma tunna kappa och nötta lågskor året runt samt en alltid lika tung shoppingväska på hjul som hon nätt och jämnt förmådde släpa ombord på bussen.

Hon satt alltid längst fram och förklarade i ursäktande ton att hon råkade ha slut på potatisen och det fanns ju inga kvällsöppna jourbutiker i hennes bostadsområde men inne i stan är det ju alltid öppet någonstans…

– Undrar hur många hundra kilo potatis hon har släpat hem i den där väskan? funderade vi bussförare ibland inne i värmestugan på Södervärn.

Fast vi visste ju att hon inte köpte potatis. Hon drog sitt bohag efter sig i den där shoppingväskan, det var den dystra sanningen.

“Caruso” var en annan av stamkunderna på den tiden jag körde buss. Han klev ofta ombord på sista turen ut till Sturups flygplats. En prydlig herre som nickade formellt och försvann till sittplatserna längst bak. På flygplatsen blev det ofta en längre stunds väntan innan sista charterplanet för kvällen hade landat. Jag hämtade kaffe och läste kvällstidningarna framme vid förarplatsen medan Caruso sov längst bak. När flyget äntligen hade landat tog de flesta resenärerna taxi eller sin egen bil hem. Men ibland fick vi en brunbränd huttrande familj med in till stan.

I höjd med Svedala reste sig Caruso alltid och ställde sig mitt i bussen.

– Jag ska be att få sjunga en visa om ingen misstycker.

Han harklade sig. Så följde någon av Evert Taubes ballader. Vanligtvis den om briggen “Blue Bird” av Hull. Eller Möte i monsunen (17 verser). Aldrig någonsin misstyckte någon. Efteråt tackade Caruso för uppmärksamheten och återvände till sätet längst bak. Om någon försökte ge honom en slant skakade han förnärmat på huvudet.

Jag minns fler sådana enastående busspassagerare, alla ständigt på resa någonannanstans. Men idag, många år senare, när jag själv är passagerare, ser jag dem inte längre. Kanske har de äntligen hittat hem, kanske har de fortsatt resan längre bort.

De hör alla till den människotyp som vi tanklöst och respektlöst etiketterar med ordet “original”. Men ett original är i ordets verkliga betydelse något ursprungligt och äkta. Som beteckning på en medmänniska står det för karaktär och mod, påstår jag. Rimligtvis är vi alla längst inne särpräglade original utan motstycke. Men bara få av oss vågar vara verkligt originella i vardagen, i mötet med andra. Det kräver ett mod som måste respekteras.

Några reportage i pdf-format:

Porträtt av organisten Tomas Willstedt, Skånska dagbladets söndagsbilaga

Skånetrafikens informationssida i Metro, om numera rivet landmärke i Malmö

Reportage Svenska Akademiens ordbok, Skånska dagbladet

“I antikaffären”, reportage i Konstvärlden

En natt med “blåljusfotografen” Patrick Persson, Kamera och Bild

Länkar till krönikor och artiklar:

“Genom nålsögat”, krönika i Sydsvenskan 

Reportage i Språktidningen om Språket i predikan

“Snobberiets mekanismer”, Sydsvenskan

Norrut i Kanada

(Churchill, Kanada, Äventyrliga familjer 2011)
Foto: Peter Löfström

(…) Andra natten. Jag vaknar till klockan ett när tåget stannar på en namnlös station i mörkret. Oliver och Gabriel sitter uppe och pratar med tjejen från Nunavut, som ska fortsätta sin resa ytterligare ett par hundra mil norrut med flyg från Churchill. Fyra ungdomar stiger av med enorma ryggsäckar och två kanoter. De tar bilder av tåget när det lämnar dem.

Nästa morgon. Lövträden är borta. Granarna blir allt klenare och står allt glesare. Tre caribou-renar flyr i galopp över torvmossarna när tåget signalerar. Klara konstaterar att hon skulle kunna jogga i måttligt tempo och hålla jämn takt med tåget.

Järnvägssträckan från The Pas till Churchill, som numera ägs av ett amerikanskt bolag, är sedan länge i stort behov av reparationer och fick häromåret några tiotal statliga miljoner dollar i investeringsstöd, liksom hamnen i Churchill. Det hela är en del i regeringens medvetna strategi att stärka Kanadas roll i kampen om Arktis. Upprustningen av järnvägen dröjer dock. Permafrosten håller sliprarna uppe, i princip. Men marken är förrädisk. Vi smyger alltså framåt, skenskarv efter skenskarv, rakt norrut.

Halvvägs mellan Thompson och Gillam passerar vi hållplatsen Munk (mile 269) – en vindpinad vit träskylt med svart text, inget annat. Jens Munk seglade 1618 från Köpenhamn och nådde västra stranden i Hudson Bay, fortsatte söderut och övervintrade ett stycke uppströms i floden som inuiterna kallar för Kuugjuaq, ”den stora floden”, som på senare kartor kallades Munk River eller English River och som i dag heter Churchill River (liksom staden, döpt efter en numera bortglömd guvernör på handelsbolaget Hudson’s Bay Company). Munk hade 65 man med sig när han reste. Efter vintern var bara Jens Munk och två av besättningsmännen kvar i livet. Samma sommar lyckades de mot alla odds segla tillbaka till Danmark.

Medan tåget sakta strävar vidare norrut pratar vi om de hjälplösa besättningsmännen på dessa ofta dödsdömda resor. Segelfartygen fastfrusna i isen. Det ändlösa vintermörkret, skörbjugg, svält. Och vi pratar om Henry Hudson, som har gett namn åt bukten. Hudson hade nått de sydöstra farvattnen och beslutade att fortsätta utforska havet västerut. Men besättningen vägrade. Myteristerna satte Hudson, hans tonårige son och sju besättningsmän i en slup, drog dem ut på öppet vatten och kapade repet.

Det är fyrahundra år sedan och deras fortsatta öde har förblivit okänt.

Smakdomaren

(Wilhelm Peterson-Bergers musikkritik, Opus 2013)

Tonsättaren Wilhelm Peterson-Berger (1867-1942) var i trettio år i början av 1900-talet en inflytelserik och uppskattad/respekterad/fruktad/hatad musikrecensent på Dagens Nyheters kultursidor. Under signaturen P.-B. publicerade han totalt omkring 3000 anmälningar av olika musikaliska framföranden. Utgångspunkten var tydligt deklarerad: “All konstkritik skall vara icke blott hänsynslös utan även – personlig!” Det personliga innebar för Peterson-Bergers del en estetik starkt präglad av nationalromantiska ideal och en uttalad avsky för allt modernistiskt. Det förvånar alltså inte att det slog gnistor om Peterson-Bergers recensioner, som regelmässigt väckte debatt – och hade många läsare.

Såhär kunde det låta (om pianisten Wera Schapiras tolkning av Liszt): “Allt detta slammer säger oss nutidsmänniskor ingenting annat än att pianisten borde kunna bli en god boxare – alltså en indirekt uppmaning till recensenterna att också börja öva sig i s. k. ädelt självförsvar.” Eller (om Donizettis opera Lucia di Lammermoor): “…det i toner grundaste som sövt något land och någon tid.” Eller, om “koloraturdivan” i titelrollen (samma recension): “Hon kunde sina tricks: konstfärdighet, inte konst”. Lovorden sitter långt inne: hos en annan, tjugoårig kvinnlig sångsolist tycker sig P.-B. under vissa delar av konserten möjligen kunna ana “ett litet halvgånget konstnärstemperament, som utförde sina första fosterrörelser.”

Typiskt för hans kritik är att den rör inte bara de musikaliska tolkningarna utan i lika hög grad den musik som framförs, granskad utifrån tonsättaren Peterson-Bergers konservativa ideal, där somligt platsar, annat icke. Efter att ha lyssnat till uruppförandet av Hilding Rosenbergs första stråkkvartett (1923) frågar han sig vad det finns för mening med att “stänga in aningslösa människor i en hemsk lokal och tortera dem till samma vanvett som musiken uttrycker”. (…)

Du, läraren!

(Om Frank McCourts roman Magistern, Svenskläraren 2005)

(…) Det bör påpekas att boken har ett betydligt djupare innehåll än enbart en samling lustiga anekdoter från klassrummen. Från träffsäkert återgivna dialoger lyfter McCourt alltid blicken mot ett vidare perspektiv. Mötena med eleverna, deras meningsutbyten, konflikter och insikter ramas in av en infallsrik analys, som omfattar både det omgivande samhället (ofta den undre medelklassen i New Yorks svarta stadsdelar) och lärarens roll. Ett oförglömligt avsnitt utgår från ett biobesök som McCourt gör med en av sina klasser, bestående av 29 svarta förortstjejer. Tunnelbaneresan från skolan till Times Square kan nog ge en och annan härdad lärare här hemma perspektiv på de svårigheter han eller hon ser framför sig när biobesök med skolan kommer på tal… Men McCourt ser tjejernas intresse och nyfikenhet mitt i deras okontrollerbara glädje över utflykten. Redan följande vecka tar han dem med till teatern. Hamlet.

McCourts ämnen är engelska, språk och litteratur, och creative writing. Han är vid den här tiden lärare, visserligen med ett stort intresse för och breda kunskaper i litteratur, men han är ingen författare. Under sina många lärarår bearbetar han de historier han bär med sig från barndomen – det stoff som långt senare blir grunden för hans debutbok, Ängeln på sjunde trappsteget (utgiven först när McCourt är sextiosex år).

På samma vis hjälper han sina skrivarelever att upptäcka det grundmaterial de alla bär på för framtida litterära storverk: vars och ens liv är en story, deras egna erfarenheter, far- och morföräldrarnas historier. Helgens fester och förälskelser, stort och smått – livet.